Min mormor dog för några veckor sedan. Vi har haft begravning och allt men nu måste vi röja ut hennes hus. Min mamma och min morbror har bestämt sig för att sälja huset. Ingen av dem bor i det här samhället och de har redan sina egna hus. Jag har alltid älskat det här huset och det har varit min ultimata trygghet. Men jag jobbar i Stockholm och kan inte ha ett hus på västgötaslätten. Jag har inte råd med ett hus heller eftersom min lägenhet på Söder slukar det mesta av de pengar jag tjänar. Hade jag kunnat köpa det här huset så hade jag men nu är det som det är.

Visserligen så känns ju huset väldigt annorlunda nu när både morfar och mormor är borta. Det är lite som att huset har förlorat sin själ. Det är något sorgligt med ett tomt hus, tomt på människorna som bodde är och snart är det tomt på alla grejer också.  Så här sitter jag på mormors säng och tittar mig omkring. Dofterna är bekanta och väcker fina minnen. På golvet ligger ett par av mormors hålfotsinlägg. Hon hade alltid behövt sådana och jag minns att hon svor över dem när hon trodde att ingen hörde. Jag drar ut lådan på nattygsbordet och där ligger en rad med smyckesaskar i sammet. I den avlånga, mörkblå asken ligger mormors pärlor. Hon var alltid stolt över sina pärlor men hon lät alltid mig leka med dem ändå. I asken ligger de i en fin rad som de alltid brukade göra. Pärlorna lyser mot det svarta sidenet på askens insida. Jag plockar upp dem och värmer dem med min hand. Jag för upp dem till min kind och låter dess lena yta smeka min hud. Det är lite som att ha mormor med sig igen. Det skänker tröst.